enbartord

Väntar på mitt brev ifrån sjukhuset= Kommer aldrig (??) Hade inplanerad operation i oktober..hö..hö..vad hände med det liksom? Får hoppas att det blir av innan året är slut i allafall, det bästa vore ju om det vart av snart, så jag garanterat kan jobba i jul.
Väntar på motivation till skolan ; Måste massa saker och mitt huvud går i sleepmode när jag försöker..
Väntar på mensen ; Den skulle kommit den 14 okt - nej inte gravid - det sa graviditetstesten.
Väntar på att bli gravid; Det behöver man ju inte ens förklara?
Väntar på att få en bättre lägenhet ; Vi står med i varendaste fastighetsförmedling ,men icke.
Det går trögt...
Men jag fick en jätte fin bukett blommor av min älskling i fredags och det gör ju att allt annat känns under kontroll.
Han var så fin igår , tog hand om mig när jag hade ont i  magen som en gris.
Då har man överseende med att han liksom glömmer bort att städa.
Livet är ganska fint ändå , och jag har äntligen kommit igång med träningen. Tjululu

Nu ska jag snart sätta på mig ett ansikte , och sen ska vi kanske? köpa säng. Äntligen!

Min mamma säger att jag har dragits till killar som liknar min far, och enligt henne saknar min far empati.
Jag vet inte vad jag ska tro om hur jag väljer killar, dock vet jag också att min mamma kastade ut mig hemifrån 2 dagar efter en abort, och det talar väl ganska mycket för sig självt?

För att inte förlora tråden ska jag berätta om min första kärlek.
Han hette Tobias och hade de vackraste bruna ögonen jag någonsin sätt.
Vi träffades via lunarstorm och bytte msn med varandra.
Han bodde 1½ mil ifrån mig, och jag visste inte alls vem han var.
Inte ens hur han såg ut till en början.
Efter att vi spenderat alldeles för många nätter framför msn så bytte vi telefon nummer.
Och vi började hela sms-ringa varandra karusellen.

Första gången vi träffades så var det på en skolavslutning.
Vi hade bestämt att vi skulle träffas , så när vi väl ringde varandra den kvällen var jag så nervös att jag ville dö.
Vi bestämde mötesplats och jag såg honom  på håll. Han var kortare än vad jag trode, han var små full. Men han kramade mig varmt och sa hur fin jag var. Sen satt vi i 4 timmar på en parkbänk,pratade,kramades, rökte.
Trots att jag egentligen inte alls rökte. Och sen kom den första kyssen , den kvällen var något utöver det vanliga.
Efter den kvällen kände jag igen mig i alla kärlekssånger.

Dagen innan jag skulle åka till hultsfred så kunde han inte komma till mig.
Och vi pratade på msn, tills jag klockan elva på kvällen frågade om jag skulle ta bussen till honom.
Och sen ta nästa bussen hem - bara för att få träffas. Han vart jätte glad.
Och mitt hjärta rusade i kroppen.

Precis innan jag skulle kliva av såg jag honom, och mina ben började skaka.
Han gick och ställde sig precis utanför dörrarna när jag skulle kliva av.
Han mötte mig med ett leende, skakande ben och en kyss.
Båda två reagerade på hur vi skakade. Och jag har aldrig någonsin haft såna fjärillar i magen.
Bara då - aldrig igen.

Kanske förändrar sig kärleken när man blir äldre.
Jag har varit nervös och kär. Men inte kär på det sättet jag var i honom.
Det var världens finaste sommar , sen på nått vänster vart det ändå inte vi.

Egentligen gör det ingenting alls såhär i efterhand.

Han var min första kärlek, det säger väl ganska mycket?

En vän.

Jag har en vän som är på andra sidan jordklotet.
Vi höll varandras händer genom svåra tider och lyckliga tider.
Vi delade hemligheter och skrattade så vi kiknade.
Små ord eller gester som bara vi förstod.
Första gången vi träffades var på dagis, hon var ny och jag var jag.
Hon ringde upp mig dagen efter julafton ,nästan alldeles för tidigt.
Och berättade ivrigt om att hon hade fått en babyborn och frågade om jag ville komma och leka.
Allt med den dagen var speciellt , hur deras mat smakade , hur trägolven klickade.
Och hur vi busade uppe på vinden.
När mellanstadie tiden kom var vi två vingklippta änglar, sårade men starka tillsammans.
Vi hade varandra när allting annat verkade falla isär. Det var vi mot världen.
Hon var min enda vän ett tag,men än idag tycker jag att det är bättre att ha få riktiga vänner än 100 ytliga.
När jag tänker på allt tokigt vi gjort ihop vill jag bara skratta rakt ut, men också fylls mina ögon av tårar.
Hon är så långt borta, Och jag vet inte ens om hon vet hur mycket jag saknar henne.
Vi har alltså lekt med dockor,tjyvrökt bakom gympasalen , fantiserat om killar, gått på disco.
Haft den första fyllan ihop, bråkat , handlat kläder, varit punkare,buddister,hållt på med wicca, sminkat oss för mycket, klätt ut oss, stannat uppe över ett dygn, kollat på alldeles för många filmer, spelat in filmer. Lyssnat på kent så det blödit ut öronen, Gått på winnerbäck och blivit förtrollade.Åkt bussar, gjort narr av människor.
När jag tänker på henne och mig så hade vi en vänskap fylld av skratt och förståelse. Hon förstod mig bättre än någon annan. Även om vi kanske inte fungerade exakt likadant.
Ingen någonsin kan fylla den platsen som hon har i mitt hjärta, ingen någonsin.
Jag saknar dig, jag saknar dig , jag saknar dig.

L, Du är speciell. För mig.Alltid.
Thirteen years old, lipstick and boys
I never knew how lucky I was to have you
The great teenage depression our domestic civil war
And I think back you were the one to pull me through
Yeah what it comes down to is you are the one who truly understands
Wherever you go I hope that you know that I'm at your command

Saker man inte får skriva om.
Ibland bubblar saker upp från det undermedvetna , som egentligen kanske är medvetenhet, fast man pressar ner det så djupt för att man helt enkelt inte vill kännas vid att det överhuvudtaget har hänt.
Som det står här under någonstands så var jag överviktig när jag var yngre det är egentligen en helt annan story, men hit hör det att jag vart smal och accepterad när jag var cirka 14. Jag gick ifrån att vara den feta tjejen som satt på golvet, medans tjejkompisarna hånglade med killar i sängen - ingen såg mig. Jag var den tjocka, den roliga, vännen. 3 hjulet kanske man ska säga?
Detta i sin tur resulterade i att jag hade extremt låg självkänsla - sådär låg att man skäms för att man finns.
Till att jag vart smal och i andras ögon snygg och helt plötsligt såg killar mig.
Under denna tiden genomgick min mamma cancer och att jag var vilsen var väl bara förnamnet.
Och där någonstands trode jag att någon skulle älska mig bara jag hade sex med dom.
Det var inte så..

Jag minns han jag förlorade min oskuld med, han var alldeles för många år gammal.
Jag var nyss fyllda 14, jag minns att han trode att jag hade gjort det förrut och jag vågade aldrig säga någonting annat. Jag vart kär , och han utnyttjade det varje gång han var full. Jag var för blåögd för att förstå.
I den här fasen i mina tonår drack jag - okontrollerat, sådär att man fick obehagliga luckor.
Att man vimsade runt utan att veta vart fan man var.
Idag skulle jag aldrig dricka på det viset, idag inser jag hur livsfarligt det är att vara ensam och tokfull.
Överhuvudtaget att dricka när man är 14? Vad tänke jag på?

Hur jag slutade träffa honom, minns jag ärligt talat inte idag.
Jag minns bara att jag  kände mig dum som inte förstod bättre.

Efter detta började jag träffa en annan kille i min ålder, vi träffades, såg på film, pussades inför min familj, och hade sex - sen började han skicka photoshopade bilder där det stog att jag var en fjortis, och massa andra elaka saker. Återigen lurad,blåst,dum,naiv.

Det värsta som hände - eller egentligen två saker som hände när jag gick i högstadiet, jag tror båda sakerna hände när jag gick i åttan. Allting verkade hända mellan 14-16 allt dåligt.

Jag fick åka in till stan en kväll , med en äldre kompis , det var rix fm festival.
Jag drack för fort,för mycket, hon var också för full för att bry sig om mig.
En kille kommer fram , vi hånglar, det var inte mycket mer med det.
Hon försvinner och jag har INGENSTANDS att ta vägen.
Han tjatar att jag ska följa med honom.. Och jag ringer och ringer men får inte tag på nån.
En bussresa som jag knappt minns, ångest i hela kroppen , kan inte gå , knappt stå.
Han bjuder på sprit, och sen har han sex med mig. Jag minns än idag att han kallade mig för ett helt annat namn, och tvingar mig att testa hans fd flickväns förlovningsring. Jag förstod ingenting , jag var så full att jag bara ville gråta rakt ut.

På nått vis kom jag hem? fråga mig inte hur.
Jag ville inte gå upp ur sängen , kände mig så oerhört smutsig.
Två tjejer såg detta, och hela skolan visste om det.
Han ringde mig och jag hotade honom ,att om han inte ljög,skulle mina bröder slå ihjäl honom.
Det funkade, han dök upp vid min skola. Jag frös till IS. Har aldrig någonsin varit så kall i kroppen.
Han fejkade ett utbrott om att vi inte hade haft sex med varandra, kastade sin telefon i backen.
Och efter det pratade ingen mer om det. Och än idag förnekar jag att det överhuvudtaget ens har hänt.
Jag vill inte minnas helt enkelt.

Den andra upplevelsen vet jag knappt hur det kom sig, vad jag gjorde den kvällen.
Det är väl lika så - förträngt.
Och full, så dumt full , så sårbar, så ensam.
Det jag minns (idag) är enbart att det är iskallt ute, han tvingar sig in i mig på en parkbänk,när en av hans killkompisar ser på , och jag kommer bara ihåg att jag säger ; Jag vill inte, jag vill inte.
Vaknar upp dagen efter utan ett minne av vad som hände kvällen innan.

Kommer in på msn och en dåvarande killkompis kom in på msn och frågade om jag hade kul kvällen innan, och börja nämna ordet parkbänk. Jag förstod ingenting alls, sen slog det mig.
Och jag skulle aldrig kunna gå till skolan igen.
Visst jag gick dit, men ingen trode på att jag faktiskt inte velat.
Bara en vän som stog bakom mig, tills alla fick reda på hur det faktiskt låg till.
Jag minns att en nära vän skällde ut honom - och att han efter det höll käften.
Jag vet inte om han bad mig om ursäkt.
Jag vet inte ens vad det klassas som?
Jag vet bara att jag kände mig smutsig ... så oerhört smutsig.

Och jag önskar att någon bara hade pratat med mig,
Tröstat mig, funnits till för mig, pratat om kärlek och sex.
Skulle själv önska att jag kunde gå till 14 åriga mig - krama om mig och säga att allt kommer bli bra.
Kanske ge mig själv en rejäl tankeställare.

Jag var alltså 14 år, när jag fyllde 15 träffade jag min första kärlek.

Han och jag hade någonting speciellt, nånting som man kanske bara stöter på en gång i livet.
Han var ingen särskilld till en början men efter ett tag fick han allt i mig att reagera.
Han fick små ögonblick att bli något speciellt,som jag aldrig ville glömma bort.
Han sa ord som jag ville spara i en liten burk.
Vid den tidpunkten skulle jag kunna ha gjort vad som helst för honom.
Våran resa har varit allt ifrån väldigt nära till långt ifrån.
Man kanske skulle kunna säga att vi har svårt att vara ifrån varandra.
Vi hade en chans ; han och jag kunde blivit vi.
Det hände aldrig ; Han skulle kunna förstört mig, för jag har aldrig känt så för någon.
Han försökte, Jag försökte. Livet kom mellan oss.
Idag har han ett barn, är förlovad.
Jag är sambo.
Det märkligaste av allt är att det alltid känns speciellt i hjärtat när jag ser honom.
Jag undrar när det ska gå över?
Ibland tror jag man får acceptera att en person kan kännas så, men bara för det är man inte rätt för varandra.
Han har många fina sidor och många mindre fina sidor.
Kanske var han kärlek , kanske var han bilden av vad jag trode kärlek var.
Men jag sparar alla ögonblick i hjärtat.

Att hitta motivation.

När jag var yngre var jag överviktig - inte mullig - utan tjock.
Det har satt djupa spår i mig, jag tror aldrig jag är tillräckligt fin.
Just nu väger jag 57 kilo - jag brukar väga 52.
Så mitt mål är att gå ner fem kilo.
Jag har inte haft någon motivation ; Först hade jag extremt mycket studier , sen vart jag gravid,  genom gick en abort, mått hur dåligt som helst, och nu har jag landat.
Så nu känner jag att det är dags att ta sig samman och börja gå ner i vikt.
Det är märkligt ; människor som ser mig kan inte ana vilka sår jag har pga övervikten jag hade i unga tonår.
Allt som vittnar om det är lite bristningar som blektsbort.
Det värsta är att när jag är så smal som jag vill vara så klagar folk ; jag är för benig över revbenen. för smal.
Jag vill skrika ; JAG KAN INTE RÅ FÖR ATT NÄR JAG GÅR NER I VIKT SÅ SYNS MINA BEN!
Jag hade hellre önskat att magen minskade först , men så är inte min kropp.

Jag hatar hur vårat samhälle har blivit ; Att man ska se ut på ett visst sätt för att accepteras.
Ska det vara så egentligen?
Ska barn behöva tänka på vilka kläder dom ska ha?
Alla vill vara vuxna i så ung ålder, det är synd att dom inte tänker på att barn är man så kort, vuxen är man resten utav livet.

Jag önskar att någon hade sagt det till mig när jag var vilsen.

Eftersom att ingen vet vem jag är,
Så kan jag berätta något jätte jätte hemligt.
I mars -11 genom gick jag en abort.
Som jag ångrar något så fruktansvärt,det kanske var rätt just då.
M hade inget jobb just då , jag var inte klar med studier etc.
Paniken välde över mig ; Klarar vi det här? Är vårat förhållande tillräckligt starkt?
Allting bara snurrade, och efteråt levde jag i mörker bra många månader.
Idag kan jag andas igen, inte vilja gråta varje gång jag ser en barnvagn,gravid eller en bebis.
En abort bör tänkas över , och inte göras när man är som högast på hormoner.
Det som får mig att må lite lite bättre ; är att vi nu har bestämt att blir det så blir det.
Så var det inte sist . Och M och Jag har kommit varandra mycket mycket närmare sen efter aborten.
Att han har stått ut? Jag antar att det är det som kallas kärlek.

Det är en vacker fredag idag, och jag vill bara skriva för min skull, om allt det där jag vill minnas.
Om allt jag har förträngt och om allt som berör mig.
Jag är 21 år gammal och är en tjej.
Det är väl allt man behöver veta om mig , om nu någonsin någon skulle läsa det jag skriver.
Kan inte säga vad jag kommer att skriva om , och inte heller vad jag inte kommer att skriva om.
Jag skriver från hjärtat,från hjärnan,från dagshändelser till minnen som sakta börjas suddas ut.
Skriver gör jag för att allting känns logiskt då, det är lite som terapi, lite som utveckling och lite för skojs skull.
Det är första gången jag väljer att skriva anonymt och det känns spännande.
Väldig väldigt spännande.

All kärlek.