Han var allting kärlek skulle vara när man var femton.
Min mamma säger att jag har dragits till killar som liknar min far, och enligt henne saknar min far empati.
Jag vet inte vad jag ska tro om hur jag väljer killar, dock vet jag också att min mamma kastade ut mig hemifrån 2 dagar efter en abort, och det talar väl ganska mycket för sig självt?
För att inte förlora tråden ska jag berätta om min första kärlek.
Han hette Tobias och hade de vackraste bruna ögonen jag någonsin sätt.
Vi träffades via lunarstorm och bytte msn med varandra.
Han bodde 1½ mil ifrån mig, och jag visste inte alls vem han var.
Inte ens hur han såg ut till en början.
Efter att vi spenderat alldeles för många nätter framför msn så bytte vi telefon nummer.
Och vi började hela sms-ringa varandra karusellen.
Första gången vi träffades så var det på en skolavslutning.
Vi hade bestämt att vi skulle träffas , så när vi väl ringde varandra den kvällen var jag så nervös att jag ville dö.
Vi bestämde mötesplats och jag såg honom på håll. Han var kortare än vad jag trode, han var små full. Men han kramade mig varmt och sa hur fin jag var. Sen satt vi i 4 timmar på en parkbänk,pratade,kramades, rökte.
Trots att jag egentligen inte alls rökte. Och sen kom den första kyssen , den kvällen var något utöver det vanliga.
Efter den kvällen kände jag igen mig i alla kärlekssånger.
Dagen innan jag skulle åka till hultsfred så kunde han inte komma till mig.
Och vi pratade på msn, tills jag klockan elva på kvällen frågade om jag skulle ta bussen till honom.
Och sen ta nästa bussen hem - bara för att få träffas. Han vart jätte glad.
Och mitt hjärta rusade i kroppen.
Precis innan jag skulle kliva av såg jag honom, och mina ben började skaka.
Han gick och ställde sig precis utanför dörrarna när jag skulle kliva av.
Han mötte mig med ett leende, skakande ben och en kyss.
Båda två reagerade på hur vi skakade. Och jag har aldrig någonsin haft såna fjärillar i magen.
Bara då - aldrig igen.
Kanske förändrar sig kärleken när man blir äldre.
Jag har varit nervös och kär. Men inte kär på det sättet jag var i honom.
Det var världens finaste sommar , sen på nått vänster vart det ändå inte vi.
Egentligen gör det ingenting alls såhär i efterhand.
Han var min första kärlek, det säger väl ganska mycket?
Jag vet inte vad jag ska tro om hur jag väljer killar, dock vet jag också att min mamma kastade ut mig hemifrån 2 dagar efter en abort, och det talar väl ganska mycket för sig självt?
För att inte förlora tråden ska jag berätta om min första kärlek.
Han hette Tobias och hade de vackraste bruna ögonen jag någonsin sätt.
Vi träffades via lunarstorm och bytte msn med varandra.
Han bodde 1½ mil ifrån mig, och jag visste inte alls vem han var.
Inte ens hur han såg ut till en början.
Efter att vi spenderat alldeles för många nätter framför msn så bytte vi telefon nummer.
Och vi började hela sms-ringa varandra karusellen.
Första gången vi träffades så var det på en skolavslutning.
Vi hade bestämt att vi skulle träffas , så när vi väl ringde varandra den kvällen var jag så nervös att jag ville dö.
Vi bestämde mötesplats och jag såg honom på håll. Han var kortare än vad jag trode, han var små full. Men han kramade mig varmt och sa hur fin jag var. Sen satt vi i 4 timmar på en parkbänk,pratade,kramades, rökte.
Trots att jag egentligen inte alls rökte. Och sen kom den första kyssen , den kvällen var något utöver det vanliga.
Efter den kvällen kände jag igen mig i alla kärlekssånger.
Dagen innan jag skulle åka till hultsfred så kunde han inte komma till mig.
Och vi pratade på msn, tills jag klockan elva på kvällen frågade om jag skulle ta bussen till honom.
Och sen ta nästa bussen hem - bara för att få träffas. Han vart jätte glad.
Och mitt hjärta rusade i kroppen.
Precis innan jag skulle kliva av såg jag honom, och mina ben började skaka.
Han gick och ställde sig precis utanför dörrarna när jag skulle kliva av.
Han mötte mig med ett leende, skakande ben och en kyss.
Båda två reagerade på hur vi skakade. Och jag har aldrig någonsin haft såna fjärillar i magen.
Bara då - aldrig igen.
Kanske förändrar sig kärleken när man blir äldre.
Jag har varit nervös och kär. Men inte kär på det sättet jag var i honom.
Det var världens finaste sommar , sen på nått vänster vart det ändå inte vi.
Egentligen gör det ingenting alls såhär i efterhand.
Han var min första kärlek, det säger väl ganska mycket?
Kommentarer
Trackback
